Jag önskar mig en husa

Det börjar ta slut på toppar och blusar, strykhögen växer, pelargonbladen gulnar, ur amplarna sticker vissna tovor av fjolårets hänglobelia upp, dammet lägger sig överallt, fönstren är inte putsade och inga gardiner är bytta. Inte så roligt men det har ju sin förklaring. Jag kan inte längre gå utan kryckor eller rullator. Vänster höft och ben sviker mig å det grövsta, kan inte stödja på det. Enligt röntgen så har jag bilateral höftledsartros med tydligt sänkt ledspringehöjd. Det betyder vad jag förstod av ortopeden att det är slut på brosk i lederna men konstigt nog känner jag inte av den högra. 

Jag har haft ont ganska länge men tänkt att man får väl bita ihop, fortsatt att promenera i tantgruppen, yogat och gått på styrketräning. Till slut fick jag ju ge upp, söka vård, först till fysioteapeut och efter några om och men fick jag en läkartid. Och sen gick det ganska fort med röntgen och remiss till ortopedin så nu står jag i operationskö vilket ju känns bra men jag har dj-vl-gt ont. Och allt det där man  gör i förbifarten, plockar undan, ställer tillbaka grejer, gör en kopp kaffe, hämtar tidningen, torkar av och håller ordning är ju ganska svårt eller omöjligt när man inte kan lit på båda benen. Mycket jobb för maken blir det ju förstås, att sköta tvätten tex och all matlagning. 

Av den unga och effektiva ortopeden fick jag veta att operation kan tidigast ske i september så det blir en konstig sommar, en vit sommar eftersom jag för att stå ut äter morfintabletter och det blandar man ju inte med rödvin. Nu har jag ju sagt att jag kan komma med kort varsel så även om det vore på min höga och jämna födelsedag så skulle jag ju tacka ja. 

Och när jag sitter här i mitt soffhörn med mina pillerburkar så tänker jag att det jag skulle behöva är en husa som skulle kunna göra allt det där som inte blir gjort. En husa som ser vad som behöver göras och gör det efter mina instruktioner, alltså nån som är som jag var innan värken tog ner mig.