Jag är på ortopedmottagningen på det lasarett där jag ska få min nya höftled, kanske om jag har tur i september. Jag har förstås väldigt ont, släpar mig fram med två kryckor och fulldos av värktabletter. Får diverse instruktioner inför operationen, dusch, medicinering och vad som kan vara bra att tänka på. Inte röka - slutade för snart 50 år sen, inget vin - självklart det blandar man ju inte med morfintabletter. En rullator vore bra och en toastolsförhöjare. För att få tag på dessa ska man ringa sin kommuns arbetsterapeut. Så bra verkar ju vara lätt fixat. Har iofs värjt mig för tanken på rullator men det vore nog bra att kunna få med sig grejer när man hasar runt i huset.
Ringer kommunen, framför mitt ärende, blir kopplad vidare, möts av telefonsvarare, lämnar meddelande.
Väntar förstås på återkoppling, väntar ett par dagar, ringer igen, ingen hör av sig.
Idag, när jag berättar att ingen hört av sig, blir jag kopplad till nån annan.
Hon kan berätta att den arbetsterapeuten som har hand om min område är sjukskriven. Det vet inte växeln om och det andas inte ett ljud om det i telefonsvararen.
Men rullatorer det är inte kommunens ansvar fick jag precis reda på, det är fysioterapeuterna i regionen som fixar det. Toastolsgrejen kommer de ut och ställer in på rätt höjd säger arbetsterapeuten med sin vänliga stämma. Hon kommer på tisdag.
Nytt samtal till vårdcentralen, automatrösten säger att sjukgymnasten kan ringa mig cirka 11 35.
Så det ordnar sig nog men jag undrar ju hur det kommer sig att regionen säger en sak och kommunen något annat och varför den högra handen inte vet vad den vänstra gör. Hur kan det vara att växeln i vår lilla kommun inte känner till/får veta när folk inte är på plats. Jag som bara sitter i mitt soffhörn har ju förstås all tid i världen att ringa åt alla möjliga håll men tar mig friheten att säga att det borde fungera bättre i dessa tider med alla möjligheter till kommunikation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar