Ny höftled

 Jaha , nu är det gjort, nu har jag fått min nya höftled. Det ortopediska är mycket lyckat, jag är av med smärtan som förmörkade min tillvaro. Ortopeden som skurit, sågat, brotchat, borrat, cementerat och till slut sytt ihop har gjort ett jättebra jobb men sen hängde min gamla kropp inte riktigt med. En del komplikationer tillstötte  med njursvikt, en s k episod med hjärtflimmer och svimning som följd, ihållande illamående, jag tappade aptiten, och lite annat onämnbart inträffade. Så istället för två dygn på det eminenta lasarettet så blev det en vecka.

Där blir man mycket bra omskött, personalen är fantastisk, omtänksam, omhuldande och uppmuntrande.

De övervakade mig när jag klev upp, räddade mig när svimmade  och talade övertygande med mig när jag inte kunde förmå mig att äta.

Och tänkte mycket på min tid som semestervikarierande sjukvårdsbiträde på 1960-talet. Vilken skillnad det är. Då, när vi biträden hade blåa klänningar. stela kragar, brosch och förkläden som skulle sluta ett exakt antal centimetrar ovanför kjolfållen, då såg man skillnad på folk. Sköterskorna kallades syster och hade fina små mössor, olika från varje sköterskeskola, finast var Sophiahemmets. När läkarna som svepte in på ronden med sin rockar med uppfälld krage så gällde det att vi i fotfolket hade ordnat allt med patienterna som helst skulle ligga i givakt i de hårt bäddade sängarna. Som jag minns det var vi  osynliga och patienterna inte det minsta påståsamma utan fyllda av vördnad. 

Jag jobbade för det mesta på en kronikeravdelning där syster Rut regerade, hon var kunnig med högt anseende, hon månade om sina patienter och kunde stå  upp mot överläkaren doktor Lind om så skulle vara.

Nu hade jag tidvis eget rum med toa  men då var det oftast tre på varje sal, oftast slagrörda som bara låg, vändes efter schema och sattes upp i rullstol några timmar om dagen. I många somrar var det samma tanter som jag var med och badade, tvättade, klädde och matade. Sitt privatliv hade de i sängbordet som vi efter syster Ruts schema städade varannan tisdag, varannan skötte vi saint paulorna som var hennes stolthet. Ingen tänkte nog i rehab eller träning utan det var omvårdnad som gällde och de flesta av mina arbetskamrater var jättesnälla och gulliga mot tanterna men inte alla och nån kunde vara extra hårdhänt. Och tanken slår mig att de var nog yngre än vad jag är idag, Blodtrycksmedicin, blodförtunnande och annan hjärtmedicin hjälper ju oss upp i åren. Att de tvingar upp oss på benen så fort som vi vaknat till ur narkosen, ser till att vi dricker och övervakar när njurarna inte riktigt vill samarbeta, kör i oss dropp och ger oss syrgas ger oss de chanser som mina tanter på 60-talet aldrig fick. 

Så det var inte bättre förr, jag var förstås bättre och jag hade kanske trott att jag skulle vara lite piggare idag men jag har blivit väldig väl omhändertagen, min aptit har återvänt även wienerbröd och hamburgare från Burger king går före nyttigare grejer så kan det ju bara gå åt rätt håll nu