Novembers milda dis

Det var i måndags som jag bestämde mig för att sluta klaga på novembervädret. På minnena på facebook har ju mitt novembergnäll kommit fram säkert som amen i kyrkan och jag har oftast skyllt mina dippar på mörkret och väderleken. Nu har jag iofs redan haft en höstdipp som har sin förklaring i sviterna efter min höftledsoperation men nu börjar jag känna mig ganska normal igen. Jag har ju inte släppt kryckorna än men psykiskt känner jag igen mig. 

I min morgontidning kåserar numera ett antal kändisar som får breda ut sig om ditt och datt och på måndagarna så är det en landets värsta mobbare och tillika kappvändare. och nu utgjöt han sig över  denna stackars månad. Så jag bestämde mig på direkten att hans gäng vill jag verkligen inte höra till. Istället ska jag njuta av diset och det skonsamma ljuset, de tidiga skymningarna, att dammet på golven och spindelvävarna i taket inte syns, att man kan sitta inne och läsa istället för att behöva gå ut, att ta en liten lur på eftermiddan, att unna sig nåt extra till kaffet osv. Vi i Novemberdisets vänner har en strålande tid framför oss.

Annars finns det ju mycket i världen att förskräckas över. Ukraina, Gaza, valet i USA och regeringskrisen i Tyskland. I familjen har vi också haft lite förtretligheter. Maken körde först over sin mobil, inte en gång utan två, med en fem tons hjullastare när han var jourhavande båtupptagare. När han sen utan mobil skulle köra hem från det stora innanhavet så behagade hans arbetshäst till bil att kavla av sig  kamremmen. Inte så kul  i mörkret mellan Degerfors och Svartå. Sen har O också bekymmer med sin bil, Så från en bortskämd tillvaro med tre bilar på tre personer så var det bara en bil och ett invecklat planerande tog vid.

Nu är pickupen på verkstad, dyr nota väntas, sonens bil på verkstad och han har köpt en högljudd golf för 5000. 

Vi har ju förstås vant oss vid att ha två bilar men den som i nuläget oftast har dragit det kortaste strået är ju jag. Maken har ju så mycket segelbåtsförknippat för sig, bryggupptagning, båtupptagningar, möten och årsmöten i flera föreningar. Viktiga saker får man förstå men det viktigaste är att vara domare i tävlingar med vad jag kallar leksaksbåtar, dvs radiostyrda, halvmeterlånga segelbåtar. Givetvis är det ingen lek för de som tävlar, utan blodigt allvar för seglare som bytt till mer lätthanterliga grejer. Det ordnas tom VM-seglingar så det är ju inget att skoja om.

Och jag ska ju inte klaga, idag är det årsmöte i Värmland-Västergötlands Seglarförbund, men jag ska njuta av novembers milda dis, ta en middagslur och unna mig lite godis till kaffet.

Ny höftled

 Jaha , nu är det gjort, nu har jag fått min nya höftled. Det ortopediska är mycket lyckat, jag är av med smärtan som förmörkade min tillvaro. Ortopeden som skurit, sågat, brotchat, borrat, cementerat och till slut sytt ihop har gjort ett jättebra jobb men sen hängde min gamla kropp inte riktigt med. En del komplikationer tillstötte  med njursvikt, en s k episod med hjärtflimmer och svimning som följd, ihållande illamående, jag tappade aptiten, och lite annat onämnbart inträffade. Så istället för två dygn på det eminenta lasarettet så blev det en vecka.

Där blir man mycket bra omskött, personalen är fantastisk, omtänksam, omhuldande och uppmuntrande.

De övervakade mig när jag klev upp, räddade mig när svimmade  och talade övertygande med mig när jag inte kunde förmå mig att äta.

Och tänkte mycket på min tid som semestervikarierande sjukvårdsbiträde på 1960-talet. Vilken skillnad det är. Då, när vi biträden hade blåa klänningar. stela kragar, brosch och förkläden som skulle sluta ett exakt antal centimetrar ovanför kjolfållen, då såg man skillnad på folk. Sköterskorna kallades syster och hade fina små mössor, olika från varje sköterskeskola, finast var Sophiahemmets. När läkarna som svepte in på ronden med sin rockar med uppfälld krage så gällde det att vi i fotfolket hade ordnat allt med patienterna som helst skulle ligga i givakt i de hårt bäddade sängarna. Som jag minns det var vi  osynliga och patienterna inte det minsta påståsamma utan fyllda av vördnad. 

Jag jobbade för det mesta på en kronikeravdelning där syster Rut regerade, hon var kunnig med högt anseende, hon månade om sina patienter och kunde stå  upp mot överläkaren doktor Lind om så skulle vara.

Nu hade jag tidvis eget rum med toa  men då var det oftast tre på varje sal, oftast slagrörda som bara låg, vändes efter schema och sattes upp i rullstol några timmar om dagen. I många somrar var det samma tanter som jag var med och badade, tvättade, klädde och matade. Sitt privatliv hade de i sängbordet som vi efter syster Ruts schema städade varannan tisdag, varannan skötte vi saint paulorna som var hennes stolthet. Ingen tänkte nog i rehab eller träning utan det var omvårdnad som gällde och de flesta av mina arbetskamrater var jättesnälla och gulliga mot tanterna men inte alla och nån kunde vara extra hårdhänt. Och tanken slår mig att de var nog yngre än vad jag är idag, Blodtrycksmedicin, blodförtunnande och annan hjärtmedicin hjälper ju oss upp i åren. Att de tvingar upp oss på benen så fort som vi vaknat till ur narkosen, ser till att vi dricker och övervakar när njurarna inte riktigt vill samarbeta, kör i oss dropp och ger oss syrgas ger oss de chanser som mina tanter på 60-talet aldrig fick. 

Så det var inte bättre förr, jag var förstås bättre och jag hade kanske trott att jag skulle vara lite piggare idag men jag har blivit väldig väl omhändertagen, min aptit har återvänt även wienerbröd och hamburgare från Burger king går före nyttigare grejer så kan det ju bara gå åt rätt håll nu

Med kryckor och rullatorer

 Nu är vår födelsedagssäsong över för detta år. Mellan 16 juli och 10 augusti fyller jag, maken, dottern och en av sönerna. I år var det ju lite extra eftersom jag fyllde jämt och maken halvjämnt. trots en liten släng av ålderskris så gick det ganska bra för mig med en trevlig dambjudning med kafferepsgänget och promenadgänget på eftermiddan och barnen på kvällen. Ganska stillsamt blev det för jag är rätt så handikappad i väntan på den nya höftleden men med allt beställt och de medelålders avkommorna som skötte alltihop så blev det en strålande dag.

 Sen har sommaren flutit på med lite firande och jag haltar runt med mina rullatorer och kryckor och nu är det inte långt kvar till operationen.

I lotteriet om operationer så fick nog jag en högvinst. Från ett första läkarbesök på vårdcentralen i slutet av april, röntgen 3 maj så ska jag infinna mig i på Lindesbergs lasarett 5 september. För maken har det förstås blivit en omställning, inga veckolånga seglingar på innanhavet eftersom jag ju inte klarar av att laga mat, åka och handla, städa.

Att hämta tidningen i brevlådan är ju enkelt om man kan gå men i min situation ett företag. Utomhusrullatorn står undertak på altanen och den kan jag inte ta ner för de fem trappstegen, då blir det kryckorna, trappsteg även vid brevlådan och svårt att bära när man inte har nån hand ledig. 

Men eftersom min målbild är att jag ska gå som vanligt, utan att halta, kunna vara med i gågänget, på yogan och i träningsgruppen så kan ju allt bara bli bättre. Då ska jag nog ha ett kalas och bjuda dem som inte fick vara med på födelsedagen - et nukanjaggåigenkalas. Håll tummarna för mig på torsdag i nästa vecka.

Om inte om hade varit

 Om inte om hade varit så kanske den där rävvalpen hade levat idag. Det började med att jag skulle klippa mig och eftersom jag har så svårt att gå så fick maken skjutsa mig, ända fram till dörren. Sen tog jag av mig hörapparaterna, la ner dem i den lilla asken utan att stänga av dem och ner i handväskan. Trevligt samtal med J som vanligt, klipp, klipp, föna, spraya och betala. Hörapparaterna ligger kvar i sin lilla ask. När jag ringer maken är mobilen stendöd.

- Fick du tag på honom frågar J när hon sopat upp mina testar. Du kan ju åka med mig jag ska ju hem nu. (vi bor på samma gata). Lite omständligt för mig att ta mig in bilen, det gör så ont i höften när jag ska sätta mig. Precis före macken så möter vi maken, han ser oss och vänder. 

och sen händer det - den gulliga rävungen kommer upp ur diket, J bromsar, duns under bilen.

Jag sitter kvar i bilen, maken stannar också förstås han såg ju vad som skulle hända. 

- Han lever, vad gör vi nu säger J när hon kliver ur bilen. De behöver inte göra något, bakom maken stannar en bil och där kommer en veterinär. Lyssna, hämta spruta och det är över. 

Vid samtal med 11414 får vi reda på att rävar inte är anmälningspliktiga djur, ingen markering behöver sättas upp och naturen får ha sin gång med det stackars djuret. Men åtminstone jag och J känner oss lite darriga och skakiga, maken är också berörd och vi pratar ganska mycket om hur det gick till.

Om jag hade stängt av hörapparaterna innan jag la dem i väskan, då hade jag ju hört maken svara i mobilen, J hade inte behövt vänta på att jag skulle ta mig in i hennes bil och rävstackaren hade haft en chans att få leva. 

Jag önskar mig en husa

Det börjar ta slut på toppar och blusar, strykhögen växer, pelargonbladen gulnar, ur amplarna sticker vissna tovor av fjolårets hänglobelia upp, dammet lägger sig överallt, fönstren är inte putsade och inga gardiner är bytta. Inte så roligt men det har ju sin förklaring. Jag kan inte längre gå utan kryckor eller rullator. Vänster höft och ben sviker mig å det grövsta, kan inte stödja på det. Enligt röntgen så har jag bilateral höftledsartros med tydligt sänkt ledspringehöjd. Det betyder vad jag förstod av ortopeden att det är slut på brosk i lederna men konstigt nog känner jag inte av den högra. 

Jag har haft ont ganska länge men tänkt att man får väl bita ihop, fortsatt att promenera i tantgruppen, yogat och gått på styrketräning. Till slut fick jag ju ge upp, söka vård, först till fysioteapeut och efter några om och men fick jag en läkartid. Och sen gick det ganska fort med röntgen och remiss till ortopedin så nu står jag i operationskö vilket ju känns bra men jag har dj-vl-gt ont. Och allt det där man  gör i förbifarten, plockar undan, ställer tillbaka grejer, gör en kopp kaffe, hämtar tidningen, torkar av och håller ordning är ju ganska svårt eller omöjligt när man inte kan lit på båda benen. Mycket jobb för maken blir det ju förstås, att sköta tvätten tex och all matlagning. 

Av den unga och effektiva ortopeden fick jag veta att operation kan tidigast ske i september så det blir en konstig sommar, en vit sommar eftersom jag för att stå ut äter morfintabletter och det blandar man ju inte med rödvin. Nu har jag ju sagt att jag kan komma med kort varsel så även om det vore på min höga och jämna födelsedag så skulle jag ju tacka ja. 

Och när jag sitter här i mitt soffhörn med mina pillerburkar så tänker jag att det jag skulle behöva är en husa som skulle kunna göra allt det där som inte blir gjort. En husa som ser vad som behöver göras och gör det efter mina instruktioner, alltså nån som är som jag var innan värken tog ner mig. 

Men varför är det så här

 Jag är på ortopedmottagningen på det lasarett där jag ska få min nya höftled, kanske om jag har tur i september. Jag har förstås väldigt ont, släpar mig fram med två kryckor och fulldos av värktabletter. Får diverse instruktioner inför operationen, dusch, medicinering och vad som kan vara bra att tänka på. Inte röka - slutade för snart 50  år sen, inget vin - självklart det blandar man ju inte med morfintabletter. En rullator vore bra och en toastolsförhöjare. För att få tag på dessa ska man ringa sin  kommuns arbetsterapeut. Så bra verkar ju vara lätt fixat. Har iofs värjt mig för tanken på rullator men det vore nog bra att kunna få med sig grejer när man hasar runt i huset.

Ringer kommunen, framför mitt ärende, blir kopplad vidare, möts av telefonsvarare, lämnar meddelande.

Väntar förstås på återkoppling, väntar ett par dagar, ringer igen, ingen hör av sig.

Idag, när jag berättar att ingen hört av sig, blir jag kopplad till nån annan. 

Hon kan berätta att den arbetsterapeuten som har hand om min område är sjukskriven. Det vet inte växeln om och det andas inte ett ljud om det i telefonsvararen. 

Men rullatorer det är inte kommunens ansvar fick jag precis reda på, det är fysioterapeuterna i regionen som fixar det. Toastolsgrejen kommer de ut och ställer in på rätt höjd säger arbetsterapeuten med sin vänliga stämma. Hon kommer på tisdag. 

Nytt samtal till vårdcentralen, automatrösten säger att sjukgymnasten kan ringa mig cirka 11 35. 

Så det ordnar sig nog men jag undrar ju hur det kommer sig att regionen säger en sak och kommunen något annat och varför den högra handen inte vet vad den vänstra gör. Hur kan det vara att växeln i vår lilla kommun inte känner till/får veta när folk inte är på plats. Jag som bara sitter i mitt soffhörn har ju förstås all tid i världen att ringa åt alla möjliga håll men tar mig friheten att säga att det borde fungera bättre i dessa tider med alla möjligheter till kommunikation.

När det inte blir som man tänkt sig

 Till slut var jag tvungen att ta mitt förnuft tillfånga och inse att det inte skulle gå att följa med på resan.

Alltså resan som jag egentligen bokade in oss redan 17 augusti när vi satt på hotellet i Drammen med mina värkande knäckta revben. På ett hotell vid på Flåmsbanan hade jag ramlat i en för gamla tanter besvärlig trappa och fått förutom nämna revbensbrott mitt livs första hjärnskakning. Då berättade reseledaren om Rhen och Mosel i maj. Rüdesheim, Cochem och Bernkastel Kues, flodturer, vin gårdar och weinbrant. Bussresor med pensionärer i grupp har vi passat oss för men det är ju så bekvämt och den här resebyrån så omtänksam och trevlig, ägaren är reseledaren och ett par gulliga medhjälpare ser till att alla trivs. 

Jag har ju av och till haft ont i höften i ganska många år men jag har promenerat i tantgruppen, gått på yoga och styrketräning och tänkt att det ska hjälpa. Men på 50-milaresan till Björnrike på sportlovet så fick jag så ont. Efter bara nån vecka fick jag komma till en ung och trevlig fysioterapeut som ordinerade träning, som jag verkligen följde ordentligt. Men jag blev bara sämre och efter några turer på sjukgymnastiken fick jag faktiskt en läkartid. Sen blev det röntgen och i svaret stod - " bilateral höftledsartros med tydligt sänkt ledspringehöjd". Innebörden av det resulterade iaf i en ny remiss till ortopeden i Lindesberg där de opererar höftleder i vår lilla region. 

Mer och mer ont, först bara halta, sen en krycka och till slut två men ändå tro att det skulle klara det. I och ur bussen, långpromenaden ombord på kielfärjan, vingårdar,  ojämna stadsgator, ett elände att röra sig - hur envis får man vara? Tre dagar före avresan förstod jag till slut. 

Tycker förstås väldigt synd om mig själv, morfintabletterna gör mig lite dimmig,  får inte köra bil, kan eg inte göra någonting. Lite ovant för både mig och maken att jag bara sitter och väntar på frukost och fika, mat och vatten. 

Ortopeden vill träffa  mig 4 juni och vad beskedet blir då är ju omöjligt att veta. Men när jag pratade med reseledare Anders så nämnde han om planer på Kroatien med flyg så jag anmälde mig till den resan. 

Allt har sin tid

Klockan var över nio och jag satt fortfarande i nattlinne och morgonrock när det bankade på dörren. Är ju inte så kvick längre så när jag tagit mig ur soffan så var grannen, frissan, halvvägs mot gatan med snöskyffeln. Efter nattens snösmocka så var det inte plogat och hon hade kört fast..Såg hur hon skottade, försökte ta sig loss, skottade igen och försökte igen och framhjulen bara spann.

Fick ju klä mig innan jag pulsade ut och försökte skjuta på men det hjälpte inte, orkar ju inte så mycket numera. Men då kom undsättningen, grannen som härstammar från vårt östra broderland kom med en skyffel grus och då vips kunde hon dra iväg, försenad till nån väntande kund. och vi gamlingar kunde beklaga oss över att det vräker ner så mycket.snö, talade om att fjolåret var så bra med bara en decimeter och mindes vintern 2009-10 när vi skottade och skottade. Vi var ju piggare då och nu blev det tal om ont i rygg och ben och en höft som kanske måste opereras. 

- Snart är vi så gamla så vi får stanna inne konstaterade grannen. När man är över 80 behöver man inte gå ut sa han som bara för några år sen gick långa promenader med den pigga hunden. Nu är hunden borta och den enda utomhussysslan är snöskottningen. 

Jag lämnar det där med skottning åt maken, gör en smal rand till brevlådan ibland, vill ju ha tidningen till morgonkaffet. För kanske fem år sen tyckte jag ju att snöfall och skidspår var så härligt. Nu är det bara besvärligt, ingen skidåkning längre för min det. Det vore förstås härligt soliga dagar i fina spår, men hur skulle jag ta mig upp om jag körde omkull. 

Nästa vecka ska vi visserligen åka till fjällen precis som vanligt men då får gåstavarna åka med. Skidgrejer både för utförsåkning och längd är på fritidsbanken och långfärdsskridskorna är bortlovade. Så i Björnrike får det bli promenader, de lagom långa till barnbacken och grillplatsen när de medelålders och de riktigt unga åkt sig sugna på korv och varm choklad.

Allt har sin tid och jag tänker på den där tiden när jag inte ville åka hem till stugan förrän liftarna stängde och är glad över att jag minns hur det kändes.

 

En tankeställare

 Nu fick vi oss en riktig tankeställare. Vi var på Seniorernas månadsmöte  för att lyssna på en erfaren brandman som skulle tala över ämnet Brandskydd i hemmet. Brandmannen i fråga har 40 år i yrket så han har förstås sett en hel del tragiskt i brand och olycksväg och vi allihopa har förstås haft brandskyddsutbildningar på våra respektive jobb. Men glömskan kan ju slå till och en påminnelse är ju inte så dumt. 

Man kan ju vara både slarvig, okunnig eller t o m dumdristig och alltid klara sig eller så slår olyckan till och det börjar brinna. Kanske ska man inte använda svärföräldrarnas träljusstakar annat än med batteriljus, alltid ha ett lock framtaget när man lagar mat med smör eller olja och inte gå ifrån levande ljus nånstans.

Det där vet man ju och har man då som vi nu med allvar påmints om att kolla brandvarnarna, kolla pulversläckaren och vet var brandfilten är så har man ju nån minut på sig att rädda sig själv och kanske huset.

Hos utbröt i vilket fall ganska stor aktivitet när vi kom hem. Jodå - brandvarnarna funkade även om den i garaget och den i källarsvalen inte kommunicerade med varandra som de enligt tillverkaren skulle. Den utanför sovrummen fungerade också men vi borde nog ha en till, kanske i sovrummet eftersom jag laddar min mobil på natten (big nono jag vet). I hallgarderoben står också både en pulver- och en skumsläckare, inköpta säkert när nån av oss hade en färsk utbildning i minnet. Men de stod i sina kartonger och på en av dem var inte slangen påskruvad och den där lilla rutan vid förseglingen var grön hade ju ingen av oss kollat. Brandfilten hängde och väl dold bakom väskor och annat pyngel på knoppbräda vid innerdörren. 

Det som oftast brinner av elgrejer i hushållet är tvättmaskiner  och de brasorna får hjälp av att vi inte kanske inte dammsuger så ofta under maskinerna. Hos oss har det nästan aldrig skett, torktumlaren har stått på samma plats sen vi flyttade in 1991och tvättmaskinen är kanske tio-tolv år och då städade jag väl troligen innan firman kom med den. Men nu är det dammsuget och skurat och man är ju glad över att ingen utomstående var med och såg hur läget var. 

Hur man ska bära sig åt vid hjärtstopp fick vi också en repetition om. Man bör orientera sig om var det finns hjärtstartare och tänka igenom hur man ska bära sig åt om olyckan är framme. 

På kafferepet med läsecirkeln i går framkom att alla hade kollat sina brandvarnare, funderat på hur de skulle orka göra kompressioner tills ambulansen kommer och om inte en sexkilos pulversläckare är tyngsta laget för en del av oss.

Nu har vi det här i färskt minne ett tag innan det bleknar lite, vi tänder våra ljus medan dammet lägger sig under maskiner och bakom kylskåp.

 

 

Titta det snöar

Nu har det snöat igen. Konstigt egentligen att alla, även jag, är förvånade. Kanske beroende på att det snöat så lite under de senaste åren. Visserligen har det ju kommit en och annan snösmocka  fram i april men annars har ju jul och midsommar kunnat ha samma väder. Men i natt snöade det igen, gul varning skickades ut igår men man har ju slutat ta de där varningarna riktigt på allvar eftersom SMHI har ropat att vargen kommer så ofta. 

Måndag- och onsdagsmornar är det ju promenad i tantgänget som gäller så jag gick upp halv sju som vanligt men redan på verandan så förstod jag ju, snö hade drivit in så hela golvet var snötäckt. Jag sopade lite på trappen men gav upp ganska snart för jag såg ju att  nattlinnet skulle släpat i snön och tidningen hade ju mest troligt inte kommit. Kaffe, ögna nyheter på nätet och snart ringde Gunilla som är spindeln i nätet i tantgruppen och vi ställde in. 

Hur gör man sen då, maken skottar gången men bilen är ju fortsatt insnöad och jag har ju yogan på eftermiddan. Medan jag rådbråkar mitt samvete om huruvida jag ska dra en nödlögn om nån mindre krämpa för att kunna skolka så kommer ett sms från yogaledaren att hon har blivit sjuk så det är inställt. Synd om henne (och arbetsledarna i hemtjänsten som måste hitta ersättare) men jag kan ju fortsätta att scrolla instagram och dricka kaffe. 

Bilen är fortfarande insnöad men jag har skottat så pass så att jag kunde fylla på fågelfrön för snart ska ju småfåglarna räknas och jag vill ju inte att de ska överge mig. Talgoxarna, blåmesarna, stjärtmesarna, en koltrast och hackspett kommer troget men i år har jag inga domherrar. Varför domherrarna lyser med sin frånvaro vet jag ju inte, jag bjuder ju ändå på solrosfrön, jordnötter och talgbollar.

Vintrarna 2009 och 2010 minns jag som väldigt snörika, jag hade precis gått i pension, maken veckopendlade till Göteborg och jag skottade så mycket snö. Då åkte jag fortfarande skidor och tyckte det var allmänt jätteroligt med snö. Tänk vad man kan ändra dig, tycker bara att det är besvärligt.

Nu står mina nästan oanvända slalompjäxor i hallen, de ska åka till Fritidsbanken så snart som någon skottat fram bilen. 

 

 När man är med på en bussresa är det rätt bra gjort att få ihop 5125 steg tycker jag. Det är iaf vad jag fick ihop igår när jag deltog i en resa med seniorföreningen  på makens arbetsplats det världsomspännande svetsföretaget.  Dagen hade visst inte börjat så bra för chauffören, han hade fått byta buss till en som var större än tänkt och då blev det ju som det blev. Han hade ju googlat vägen i förväg förstås med den mindre bussen i åtanke men där hade inte den smala träbron vid Skultuna kyrka dykt upp. Där var det både vägskada och axeltryck att ta hänsyn till. med alla lösningsbenägna seniorer i bussen blev det ju ett surr av förslag men chauffören behöll lugnet och undrade stillsamt om vi kunde tänka oss att kliva ut och gå över bron. Klart att vi gjorde och bussen kom också över trots det höga axeltrycket. 

Sen var det fika, muséíbesök  och nagelfarande av de olika outletbutikerna  vid Skultuna mässingsbruk. Trevligt och klart shoppingvänligt. 

Genom vackert landskap, vida horisonter och nån enstaka skur skulle vi sen till småbåtshamnen i Västerås.Nu var ju den här bussen högre än den googlade så vi fick en oplanerad rundtur  genom stan.

Säkert tusen gånger har vi åkt förbi på E18 och förstås inte haft en aning om vilken vilken lummig och fin stad det är.  Men även detta bekymmer löste sig och vi hittade var Elba lägger till. För västeråsare betyder nog Elba badutflykter till de fina holmarna utanför stan och det är ett pålitligt gammalt flytetyg byggt 1897 i Gävle.

Innan sjöturen var det lunch och sju minuters promenad utefter kajen. Det tog längre tid för de av oss som inte går så bra längre och när vi kom fram visade det sig att lunchen var bokad till fel dag. Men krögaren bad bara om väntetid medan han fixade fram tillräckligt med mat åt oss. Hungern är den bästa kryddan brukade min mormor säga och det stämmer ju, sällan man är riktigt hungrig nu för tiden.

Tillbaka till Elba fick vi åka buss för den eminente chauffören hade tråcklat sig fram till matstället och t.o.m hittat parkering.

Vi fick välja bort besöket på Vallby friluftsmuséum till förmån för båtturen, vilket nog alla uppskattade. Att fikat på Vallby frös inne kompenserades rikligt av besöket på Glanshammars glassfabrik. Vilken god glass och såå många sorter.  

Några regnskurar, en fantastisk regnbåge och sen var vi hemma igen efter fullkomligt genomtrevlig dag.

Livet som senior har verkligen sina poänger.

 

Kultur och kommunikationer

 Kultur och kommunikationer har stått på agendan för min del de sista dagarna. Det började med regionaltåg till Enköping i måndags. Där blev det lite spännande för medan min svägerska B och jag

väntade på att bästisen B skulle komma från huvudstaden så vällde fem poliser upp på perrongen. En otrevlig gaphals som nog hade tänkt åka utan biljett  blev snabbt omhändertagen av lagens väktare och vi kunde åka till Vårfrukyrkan och Erica Cyrillius broderiutställning. Med olika stygn, material och format har hon bildsatt Jona bok, den där om valfisken. Hur man får fram 40 bilder ur den korta berättelsen, två och en halv sida i min konfirmationsbibel förstår ju inte jag men det var både intressant, välgjort och mycket vackert. 

Sen blev det buss till Bålsta och pendeltåg till Södra Station.

I tisdags  jag och B tunnelbana från Mariatorget till Ropsten och sen buss över Lidingöbron till Millesgården. Hanna Hellquists dukade bord var det som drog oss och andra tanter dit. Överdådigt, vackert med överraskande detaljer. Maten är inte så viktig när man bjuder på middag,bara det finns tillräckligt med vin och man får röka inomhus så blir det bra säger Hanna. Den gav oss idéer och  är väl värd ett besök, själva Millesgården är ju så spektakulär och kafeterian en dröm för trötta fötter. urgullig personal och goda bullar och kakor. 

Onsdagens resande inleddes med pendeltåg till Årstaberg med byte till Tvärbanan. På Stora Essingen bor vår guddotter E. Där blev det lunch och avlämnande av hunden Freja. Buss till Fridhemsplan, tunnelbana till T-centralen där min resväska skulle vara medan vi var på Nationalmuseum. Där fick väskan vila furstligt och dj-vl-gt dyrt, varnar för de där förvaringsboxarna. Promenad genom Kungsträdgården och genom Ai Weiweis konstverk Arch in på utställningen Trädgården - om trädgården i konsten genom tiderna. Höjdpunkten  för B och även för mig blev den målning av Sven X:et Erixson som länge hade hängt i B:s barndomshem. Sen flanerade vi sakta genom de fina kvarteren mellan slott och departement. En mycket stilig nuvarande minister och en före detta minister såg vi. Föredettingen gick mot röd gubbe vid centralstationen, vilket vi nogsamt noterade.

Nästan 12000 steg hade vi gått, något att dricka och sen for B hem till Södermalm och jag satte mig på snabbtåget till Hallsberg bytte till regionaltåg och var hemma i vår avlövade järnvägsknut exakt på minuten efter tidtabell.

Ingen statyett till den här heller

 Jaha, då har jag sett ytterligare en oscarsnominerad film. Och vad ska man säga om den då? Två och en halv timme lång är den och det känns alldeles för långt. Sitter och småfnittrar lite för mig själv över de obekväma och satiriska situationerna där alla får en släng av regissörens stora slev.

I första akten är det  ett ungt par som grälar om könsrollerna i modevärlden och vem som ska betala notan. De är båda modeller och hon tjänar ju mycket mer än han.

 I den andra förstår man att det unga paret är s.k. influencers som på en lyxkryssare får umgås med en appmiljardär, en oligark och en vapenhandlare och några  kvinnliga bihang. Personalen sliter, passar upp och håller god min medan kaptenen låser in sig med sina politiska skrifter. Kaptensmiddan hålls under en sjösjukeframkallande storm eller så är det dåliga ostron.som ställer till det och här kommer också de spektakulära spyorna och de utdragna scenerna med bajsöversvämningar. 

I del tre, efter skeppsbrottet visar sig det  vad som behövs för överlevnad. Då betyder alla rikedomar inget mot förmågan att göra upp eld och fiska. Då får toalettstäderskan ett övertag i kampen om maten.

Så man kan ju se den som en drift med kapitalismen västvärlden och det absurda i den har så mycket makt men det verkar ju inte finnas några alternativ. Att äta eller ätas är det som driver människan. 

Men Man kan säkert se den här filmen på många sätt. Det är ju roligt med satir men här är så många alltför obekväma scener och den är alldeles för lång.  Det var väldig få skratt i salongen och när ljuset tändes var det många rynkade pannor, a triangle of sadness kanske, och frågan vad var meningen med den här hängde i luften. Gör en lite kortare och kanske inte så ilsken film nästa gång är mitt råd.

Vem får en Oscar

 Vad är det som gör att en film kan få en massa Oscars? Ingen aning kan jag säga. Igår gick jag och G på vår lokala biograf tillsammans med fem andra i salongen och såg Tár, och förstod kanske inte så mycket. Den börjar med en evighetslång presentation av eftertexterna, avlägsna ljud av musik, smsmeddelanden som rullar förbi på oläsligt sätt. En intervju med huvudpersonen, dirigenten, inför publik och sen kommer filmen till slut igång när det repeteras med den stora orkestern. Mycket springande i mörka prång och korridorer, många hårda ord till orkestermedlemmar. Svårt att veta vad som är sant eller osant.Men man börjar förstå att människor, främst unga kvinnor, utnyttjas och att äldre musikanter som anses inte hålla måttet avspisas. De flesta verkar finna sig i detta utom möjligen en ung man på audition i början av filmen som inte vill spela Bach av moraliska skäl. Som jag förstår det så är musiken det viktiga för Tàr, att människor offras på vägen hör till spelet. Det slutar förstås med en krasch, verkligheten hinner ifatt henne så karriären i Berlin avslutas abrupt men hon börjar en ny på andra sidan jorden. Slutscenerna förstod jag inte mycket av kanske för att jag efter två timmar och förti minuter hunnit bli lite avtrubbad. Det finns säkert många olika sätt att förstå den här filmen, jag tänker ju på den fortfarande och kanske är den värd sex Oscars.

På onsdag ska jag gå och se A triangle of sadness. Den verkar ju rätt spektakulär med alla spyorna, hoppas att de inte skymmer budskapet. Men beröm till vår biografförening som gör sitt bästa för att hålla oss à jour med filmvärlden och oscarsutdelningarna.

Lättförtjänta pluspoäng

 - Han får en prick i himmel stor sôm en kôlbôtten brukade min mormor Alma säga om någon som gjort nåt bra och uppskattat. Och det är nog vad vi fick igår, jag och maken, eftersom vi gick på den där begravningen. En arbetskamrat till maken som varit uppskattad som arbetskamrat och jättetrevlig i största allmänhet. Men det var ju länge sen, inte så många kvar på företaget som minns honom och han har haft sitt sociala liv till stor del på annat håll. Då blir det lite glest i kyrkan. Familjen förstås, hustrun, de utflugna döttrarna med familjer, en syster och en kusin från hans hemland i södra Europa, en skara allvarliga äldre män som jag inte kände

Den lilla runda prästen bläddrade i sin bok, talade på både svenska och italienska, stänkte vigvatten och var allmänt tröstande. Organisten gjorde sitt bästa med O sole mio. Efter den sista psalmen förde de allvarliga männen, nu iförda svarta baskrar, ut kistan till likbilen.

Solen sken över Skogskyrkogården när vi tågade efter kistan till graven. Prästen, nu iförd täckjacka läste och välsignade, vi lade våra rosor på kistan och sen sänktes den ner i graven.

Sen blev det ju som det brukar vid samlingen efteråt. När den eleganta italienska systern hade rökt sin cigarett gick vi in till landgången och prinsesstårtan och samtalen kom igång. Trevligt att prata med döttrarna som jag inte sett sen de gick på högstadiet

Men det går fort att bli bortglömd, efter 25 år så är det nästan ingen som minns en på den gamla arbetsplatsen. Odlar man inte umgänget med sina grannar så kommer de inte på ens begravning. Nu fick ju vi sola oss i den stora tacksamheten som de uttryckte över att vi kommit.

- Lättförtjänta pluspoäng fick vi ju sa maken när vi åkte hem och då menade han nog att vi fått en prick stor som en kolbotten nånstans i den vida rymden.

 

Det är så sorgligt

 När det ringer på dörren strax efter klockan åtta en måndagsmorgon så undrar man ju förstås vad det kan vara. Att jag är hemma beror på att det är så kallt, minus tio bistra grader, brukar ju vara på promenad så dags på morgnarna. Utanför står en kvinna som jag ju känner igen från mitt jobb i vuxenutbildningen, vi bor i samma område och hennes make  har varit arbetskamrat med min man för länge sen  i det stora företaget. Många år sen han gick i pension, närmade sig nittio år och nu har han gått bort.

Vi har ju inte längre pappersvarianten av lokaltidningen men jag loggar in ibland och på lördagarna brukar jag kolla dödsannonserna. Missade dem när vi var i fjällen under vecka åtta och nu vill hon tala om att det är begravning på fredag.

Om vi inte missat annonsen skulle vi sannolikt skickat en summa till Läkare utan gränser, det brukar vi göra om det inte står något speciellt önskemål. Men nu känns det ju som en inbjudan om att vi ska komma till kyrkan och samlingen efteråt.

Så jag kollar våra kalendrar, anmäler oss till begravningsbyrån och swishar en summa till vår favoritorganisation.  

Men så sorgligt det känns. Här på vårt område bodde en gång bara ingenjörer på det stora svetsföretaget, det byggdes en gång för deras skull och nu är det inte ens en handfull kvar. Det glesnar i ens bekantskapskrets, man går på många begravningar, det är så sorgligt. Hoppas ändå att vi blir en skaplig skara i kyrkan.

Lättlurade tanter över 70

 Är det bara tanterna över 70 som är lättlurade? Jag har iaf fått ett gulligt och omtänksamt kort från polisen, adresserat enbart till mig. Jag har hört mig för lite bland mina väninnor och det är lika dant för alla, tanterna får korten, inget till karlarna. 

Nu är det ju snällt tänkt så vem är jag att klaga. De vill ju hjälpa oss med hur vi ska klara oss ifrån telefonbedrägerier och de ger oss råd. Vi ska lägga på luren om vi känner oss osäkra när nån ringer upp. Om man nu har en lur att lägga på, vem har det nu för tiden? Vi ska inte logga in med bank-id heller och förstås inte lämna ut koder, har ni hört det förut? Och vi ska inte lita på den som ringer - gulligt av dem att tala om det för oss godtrogna gamlingar. För att vi inte ska glömma detta viktiga budskap så ska vi spara  kortet, gärna på kylskåpet eller där man brukar tala i telefon - ja det är väl där den fasta telefonen sitter fast i jacket. Det är också bra att förbereda sig  på vad man ska säga för att avsluta samtalet  och kanske också prata med nån i sin närhet om bedrägerier och hus man skyddar sig. Efter alla de goda råden så sak vi väl klara oss men nu kanske män över 70 åker dit,

 de har ju inte fått nåt vykort. 

Förut när man blev uppringd och på indisk engelska blev upplyst om att man hade ett allvarligt fel på sin computer så brukade jag fråga:does your mother know that you are trying to fool old ladies me, då brukade det vara slut på samtalet. Att jag inte fann mig till ett dräpande svar när en lurendrejare sa sig vara från Ikanobanken är ju lite synd. Han hade mitt personnummer och att han just höll på med min låneansökan på 30 000 och nu behövde han lite uppgifter, min bank och mina koder. Jag skulle förstås frågat varför han trodde jag skulle låna en sån struntsumma men det kom jag inte på förrän efteråt. Hoppas nån ringer igen om det. Man får ju vara hur oförskämd som helst mot såna typer. De där stackarna som ringer föra att sälja in ditt och datt brukar jag visserligen snoppa av men på ett trevligare sätt. 

Men nu det här med polisens vykort - visst är det gulligt att vi tanter  ska skyddas.

Håll tyst

Men vem kan vara intresserad av vad den där sångerskan tycker om filmen. Hon som tycker att den som vill se filmerna och få bilda sig en egen uppfattning ska gå hem. Men alltså så självupptaget och egocentriskt. Debatten rasar som det heter nuförtiden. De flesta tycks tycka att man ska hålla truten men Dagens eko hade lyckats hitta nån journalist som höll med sångerskan. Brukar man inte läsa om att för få går på bio och det lär väl inte bli fler som går om biograferna ska förvandlas till oordnade debattforum. Vi gamlingar som hör lite illa kommer ju att vara helt uträknade då, oset av popkornshinkarna är tillräckligt påfrestande för tanter i min ålder. Vill helst inte sitta bredvid en väninna som gärna vill viska i örat på en.

När vi kom till Göteborg i söndags då var filmfestivalen  redan över och vi hade nog inte gett oss ut för att testa ändå. Eftersom det är på Hisingen vi bor så är det ju Aftonstjärnan vi skulle gå på där det visas film på vissa måndagskvällar.och ingen sitter och babblar under filmen.

Men nu var det båtmässan som skulle besökas. Pensionärspris och måndag och ingen trängsel. 

Var är segelbåtarna är en fråga man kan ställa sig i dessa tider med såå mycket miljötänk - några fanns ju men motorbåtar med enorma utombordare i aktern var totalt dominerande. Dyra båtar, dyra i drift, blankpolerat och tjusigt. Nu är ju jag ilandstigen från seglarvärlden och inte lika nördigt intresserad som maken men Fyrsällskapet var ju där och Repslagarmuseet från Älvängen och Klippfast där Lars, sommarbarn i mitt föräldrahem för länge sen, demonstrerade finfina förtöjninggrejer. Sen tröttnade jag på båtarna, samlade steg i stället och det blir många om man går ända från Mässan ner till Cinnamonbutiken bara för att köpa kängsnören i en trevlig färg. Efter alla tiotusen stegen blev det spårvagn och buss tillbaka till Hisingen även om de där gratisbåtarna från Stenpiren till Lindholmen är så trevliga att åka med. När maken, många timmar senare kom från mässan, så blev det en tevekväll vid vår tjockteve med bara lite babbel under programmen.

 

 

Fågelräkning och vemod

 Den här helgen räknar vi småfåglar och rapporterar till Birdlife Sweden. Ja så heter faktiskt denna svenska förening. Så nu räknar vi och det är så roligt. Mellan elva och tolv på dagen ärr de som flest här hos mig. Det liksom kokar i rönnen när de svirrar runt mina två matare. Talgoxarna är förstås flest men domherrarna har blivit allt fler och bland dem känner jag igen en hona från förra vintern, hon som verkar argsint och föser med de andra. Inte så många stjärtmesar som förra årets räkning, ingen steglits men några grönfinkar, ett par nötväckor och tre koltrastar. Har bara sett hannarna. Honorna gömmer sig nog i rhododenronbuskarna.

Att räkna fåglar  och att ljuset kommer tillbaka är ju nåt att glädjas över, annars är det lite tungt just nu.

E-K min arbetskamrat i många år och kamrat i föreningsliv och kafferepsgäng somnade in på julafton. För några dagar sen var P-H som ovanpå en fysisk åkomma också fick covid vilket tippade honom över kanten. Han var extra bra med de komvuxelever som kom till oss med dåligt självförtroende. Många minns nog honom med glädje. Och sent igår kväll ringde min väninna A och då förstod redan innan jag svarat att hennes mamma gått bort. Inte så förvånande kanske för hon blev 101 år och två månader. Ända in i det sista var hon aktiv i kontakter med barn, barnbarn och barnbarnsbarn och även med barnens vänner, som med mig då. Hon var min äldsta vän på facebook och vi utbytte lite tankar ibland. Men nu är det slut med det och det känns tomt. 

Snart kommer O och A hit vi ska äta middag och kanske kan jag prångla ut lite grejer av mitt överskott i skåpen, är i ett sortera och slängaskov. Så det blir nog snart bättre.

 

Allt på en gång

Vad är det med folk nu för tiden? Svt har ju spelat in Händelser vid vatten efter Kerstin Ekmans utmärkta men rätt ruskiga roman. Den har ju lovsjungits i alla tonarter men tänka sig de som bestämmer på teve har mage att bara visa ett avsnitt i veckan. Självskadebeteende var det nån som skrev - han tycker att man måste få allt på en gång. Man kan inte vänta, omedelbart ska man kunna se alltihopa. 

Nu kommer nog inte jag att titta för jag har läst boken och jag känner på mig att den blir för otäck att se.

Men att man inte kan vänta är ju förvånande. Vad är det som går förlorat om man inte får maratontitta och vad vinner man om man får allt på en gång? Obegripligt.

Vi har inga streamingtjänster och ska inga ha heller. Men det rings t.o.m på vår fasta telefon förutom på mobilerna med erbjudanden om fler kanaler eller byte av bolag förstås med medföljande bättre villkor. En stackars kille som sa sig representera Alecta ringde på härom dagen när det blötsnöade och ville sälja flera kanaler. Blöt toppluva hade han och han frös nog om händerna och jag skulle ha tackat nej direkt men maken lät honom stå i dörren en bra stund medan de diskuterade. Lönlöst för honom, här blir det inga fler kanaler utöver det otal vi redan har. För när ska man hinna titta på allt? På nätterna kanske, om man ändå ska vara uppe tvätta på nätterna i fortsättningen.

Men om jag nu skulle titta på Händelser vid vatten så skulle jag klara att vänta på nästa avsnitt även om det tar en vecka.